här står vi i studion o blundar. från vänster: elin, nina, pär och ines-linus.



en saga.


“- Öppnade clementiner är de bästa!” ropade Karelina medan hon hon halvsprang i täten.

Genom snåriga skogar och över stockar och stenar ledde hon den muntra skaran bestående av fyra till hälften vuxna kvinnor (utöver henne själv) och fem barn på väg att dö. De var på väg mot framtiden, äventyr och likaså döden. Ännu hade inte skräcken slagit dem för alla hade de en inbyggd beredskap, och sköldar med sig sedan födseln. Ryggsäckarna som tyngde deras bara kroppar förtärda av vad som komma skulle och vad som redan funnit plats. De balanserade på en tunn, tunn tråd av säkerhet men ikke en sådan säkerhet som ett barn skådar genom livets brutala fönster, omedvetet om alla hemskheter och olyckor som kransade gaveln. Plötsligt började det stört regna och skaran tog skydd i en grotta.

“- Wow, vilken grotta! Hör ni vilket ljud? Uuuuuuuuu vargen, vargen! “
Det är väl denna varg vi alla skall komma att möta vid ljuset. Grotttan har en öppning. Där är ljus och där väntar stora stygga vargen.

“Arrrrrrrrghhh”, ungefär så låter vargen; “Arrrrrrghh”. Stora huggtänder, vassare än någon albyl skosnöre. Tårdrypande av blod och tuggad fradga redo att fraktas via land och rike. Busslaster med tuggad fradga skola föras in. In genom kött och ben på de fem inte ännu helt vuxna kvinnorna och deras fem barnkompanjoner oskylidga som de är.


Tugga mig inte utan svälj mig hel viskar Nina Johanna bedjande...



fortsättning följer...